Idag hade jag en sak inplanerad som jag tänkt göra länge men efter att det mesta gått en aning galet under dagen så tänkte jag att det här måste vara ett tecken.
Men har man en inbokad aktivitet som berör andra så ställer man inte bara in för att magkänslan säger det, även om man borde.
Jag åkte iväg och killen som jag var inbokad hos var försenad och när han dyker upp får han ett telefonsamtal som gjorde honom mer än lovligt upprörd.
Det kändes som han fick en överdos av livets motgångar på en och samma gång.
I mitt tidigare liv hade jag nog blivit besviken och tänkt varför sådant ska hända mig men det var ju faktiskt inte mig det hände. Jag råkade bara vara lite mitt i händelsernas centrum.
Vi pratade en stund, killen och jag, och jag försökte bara förmedla ett lugn och att allt kommer att ordna sig och att jag faktiskt kan vänta några dagar med det jag ville ha gjort.
Han fick lättat sitt hjärta och tackade flera gånger för min förståelse.
Idag var det inte meningen att min aktivitet skulle bli av, det talade egentligen magkänslan om för mig tidigt men det kändes som att det var för killens skull och inte min.
Kanske skulle vi ändå träffas idag, kanske hjälpte mitt lyssnande öra något.
Själv är jag förvånad över att jag var så lugn när jag hamnade i stormens öga (det gapades och skreks ord jag inte tänker upprepa) och att jag på något underligt sätt bara hittade vad som i alla fall kändes som tröstande ord till någon vars värld just har skakats om rejält.
Kommentera