Igår gick jag lunchpromenaden med Bella i skogen. Jag gick i sakta mak och njöt av den vackra omgivningen och tystnaden medan Bella sniffade omkring.
Efter en stund känns det som om jag har någon (ande) med mig och jag tänker helt plötsligt på min svärfar. Nästan alltid när man får en tanke på någon man saknar så är de med en men jag var osäker så jag frågade: svärfar är du med oss nu?
Direkt efter jag ställt frågan så träffas jag av något som närmast kan beskrivas som en kärleksbomb rätt i bröstet.
Det var så kraftfullt att jag nästan tappade andan och tårarna började rinna. Inte av sorg utan mer som när man ser någon gifta sig.
Nu är jag i alla fall övertygad om att jag hade sällskap och av vem ❤
