Det här är berättelsen om Nilla, en tyst och försynt tjej som har lite svårt att få nya vänner när hon börjar skolan. De andra klasskompisarna är så skräniga och bråkiga. De tycker att man ska bråka med fröken, skolka och snatta godis i affären, något som Nilla absolut inte vill göra.
Förutom några lugna tjejkompisar hemma så har Nilla en vän som dyker upp när hon själv vill som heter Maria fast Nillas mamma och pappa säger att Maria inte finns. Hur kommer det sig då att Nilla och Maria leker varje dag? Maria är snäll och vill aldrig hitta på dumma saker.
Nillas mamma och pappa tror att Nilla är mörkrädd men egentligen är det skuggfolket som bara visar sig på natten som Nilla är rädd för. Nilla vill inte berätta för sin mamma och pappa för tänk om de säger att de inte heller finns? Och Nilla har ju sett de konstiga minerna mamma och pappa ger varandra när Maria kommer på tal.
Tänk om det ändå bara var skuggfolket som visade sig i mörkret. Men det finns några gula hemska ögon som visar sig när man är ute i mörkret. Nilla kommer ihåg en alldeles speciell gång när hela klassen var i väg till skogen för att visa hur bra man syntes med reflexer.
Nu kom det sig att Nilla hade en vit vinterjacka och en vit toppluva som syntes jättebra och de som anordnade den här reflexkvällen ville att Nilla skulle gå alldeles själv ett hundratal meter bort i skogen för att visa hur bra hon syntes. Det enda Nilla kunde tänka på var de hemska gula ögonen. Hon vägrade.
Hennes föräldrar bönade och bad att hon skulle gå. De sade att inget kunde hända. Till slut gav Nilla med sig, hon ville absolut inte att mamma och pappa skulle tycka att hon var en löjlig fegis men fy så läskigt det var. De gula ögonen gjorde som tur var inget. De kanske inte gjorde saker med publik?
Allt som åren gick så försökte Nilla att inte se vare sig Maria, skuggfolk, troll eller gula ögon för hon förstod att det inte var normalt. Att inte alla såg det som hon såg och vem vill inte vara normal?
Nilla glömde nästan bort allt hon sett som liten och intalade sig själv att hon haft livlig fantasi som barn kan ha. Men så flyttade hon som vuxen in i en gammal lägenhet med dusch i källaren. Förutom att hon var rädd för råttorna som hon hörde springa omkring så hördes det en massa otäcka ljud och hon kände sig övervakad. Men nej, det är ju ett gammalt hus, självklart låter det mycket då.
Ytterligare några år senare flyttar Nilla till en annan lägenhet med sin nuvarande make. Ganska fort började Nilla höra fotsteg inne i lägenheten och känna vinddrag som om någon person gick förbi när hon satt i soffan. Hon berättade för maken som sade att det säkert är gamla rör som knäpper och att det drar ifrån fönstren. Nilla börjar tvivla på vad hon egentligen känner och hör.
Åren går och Nilla får familj, flyttar till radhus och har inte tid (eller lust) att reflektera över konstiga ljud längre. Fast maken får erkänna att det allt är lite konstigt att Nilla hör massa ljud i köket på nätterna från dagen då hennes farmor gått bort.
Det fortsätter med lite småljud och lite saker som flyttar på sig även när barnens farfar går bort och det blir ett stående skämt hemma om att farfar spökar men det är nog inte riktigt någon mer än Nilla som faktiskt tar det på allvar.
Så för några år sedan flyttade Nilla med familj till ett nytt hus, eller huset var gammal, men nytt för familjen. I det här huset började det väldigt snart hända massa saker som även dottern och svärsonen märkte. Dottern och Nilla kunde vakna en morgon efter att ha hört exakt samma ljud av stolar som flyttats på natten. Svärsonen hörde så mycket ljud och såg saker så han tyckte att det var obehagligt att sova över.
Fast ännu var inte vare sig son eller make övertygade. Nilla känner att hon för första gången sedan hon var liten kan lita på att det hon känner och ser är på riktigt, även om inte alla kan se eller höra samma saker. Hon är inte knäpp hon har inte byggt upp en egen låtsasvärld för att hon inte trivs i skolan.
Till slut har även maken och sonen börjat inse att det nog faktiskt "spökar" i huset. Det tog tid trots ganska tydliga tecken men ibland måste man få övertygas i sin egen takt. Nu är Nilla medelålders och går kurs för att lära sig att hantera sin öppenhet och för första gången i sitt liv kan hon stå för den hon är, med eller utan spöken.
Det är också första gången i livet som Nilla känner att hon inte bryr sig om om folk tycker att hon är knäpp eller inte. Folk behöver inte tro på "spöken" men det betyder heller inte att Nilla tänker låtsas som att hon inte tror på dem.
andar,
medial,
spöken,
Kommentera